Under stjärnornas himmel och månskenets ljus,

drogs flickan till träden och skogarnas sus.

Hon gick ner till myren med sin olycklighet,

till det dimhöljda tjärnet med sin bottenlöshet.

Mossan var mjuk och hon gick med bara fötter,

där fick hon ro med sin själ som var trötter.

Här nere behövde hon inte känna sig skygg,

hon la sig i mossan och kände sig trygg.

Över tjärnet blåste långsamt en eka,

hon reste sig upp utan att tveka.

Hon tog av sig alla kläder så hon stod i bar hud,

endast omväld av nattens egna skrud.

Hon klev ner i det kalla, svarta, djupa,

för att eonernas vishet och kärlek insupa.

I vattnet blev hjärtat varmt och hon kände sig vis,

det började smälta trots att hon fyllt det med is.

Vid tjärnets strand såg hon älvorna dansa sin sorgedans,

och hon önskade att hon aldrig behövde gå nån annanstans.

Men nätterna var tyvärr alledels för korta,

och alltför snart skulle månen vara borta.

När hon var tvungen att gå tillbaka till sitt hus,

och hon skulle lämna tjärnet och dess tindrande sagoljus.

Hennes stig var kantad av sorger och lycka,

att hon va onårbar var det enkelt att tycka.

Men vid myrens kant kunde hon låta själen få gro,

och i tjärnets mörka vatten kunde kroppen och hjärtat få ro.

En dag då skulle hon veta att det var tid,

då skulle hon låta tjärnet ge henne all inre frid...